Olycksdagen - vad hände?
Innan operation 23 januari 05.55
En helt vanlig januari dag fast en mycket svartare sådan.
Dagen började precis som den brukar göra med arbete. Jag jobbar som snickare och det oftast ute på Tjörn men nu var inne i Göteborg och renoverade restaurang La Gondola Trattoria på avenyn.
Egentligen minns jag inte mycket.
Min familj har tagit hjälp och sen förklarat för mig. Det har varit svårt men jag har sakta efter dessa månader börjat minnas.
Klockan hade blivit tre och jag lämnade jobbet lite tidigare än vanligt för ge mig av på vad jag tror och minns var årets viktigaste match. Alingsås var motståndet som låg några poäng framför oss.
Jag har börjat minnas att vi väldigt gärna ville ta revanch efter några tighta matcher med snöpliga poängtapp.
Jag minns även att lagets eller om jag ska prata för mig själv så var i alla fall mitt mål i huvudet att ta oss förbi just Alingsås och då var vi tvungna att vinna denna viktiga hemmamatch.
Som sagt- klockan hade blivit tre. Min polare och lagkamrat Tommy plockade upp mig i stan. Vi åkte hem till honom i Kungälv. Han hämtade kläder och vi bytte några ord med hans pappa. Jag minns hur han önskade oss lycka till och att jag sen stängde igen dörren och sen är det svart!
Senare har jag fått förklarat att vi tydligen blev upplockade av en annan lagkamrat och vän Tobias Karlsson.
Han sa att vi var så jäkla tråkiga. Tommy sov där bak.
Jag bara skrev sms och var hemlighetsfull tydligen.
Vi kom fram. Allt var som vanligt. Man var taggad och hade nu bara fokus på match.
Tommy har berättat att jag, han och Leo var ute på den klassiska promenaden innan uppvärmningen på is.
Matchen drog väl igång och jag antar att allt fortfarande var som vanligt.
Klockan hade tickat in i sista minuten av första perioden.
Mamma som såg allt har berättat att jag förlorade en tekning i anfallszon. Blev lite nedtryckt. Reste mig upp och tog några skär tillbaka som "tredje man hem". Vi låg tydligen under med 2-0. Det var 30 sekunder kvar av första och jag antar att jag ville sätta press på killen som tog burskydd.
På vägen dit faller jag först ner på knäna och sen kommer resten av kroppen.
Mamma på läktaren ska samtidigt förklara för någon vem som är hennes son. Hon hinner säga - det är han nummer 17 där. Han som ramla nu. Mamma tyckte direkt att det såg väldigt konstigt ut. Jag tog inte emot mig i fallet. Jag gled sakta på isen och träffade tillsist sargen. Mamma väntade på tecken från mig och tänkte- res på dig Tobbe, res på dig medans hon räknade till 3!
Jag visade inga tecken så hon skyndade ner och var först ut. Tobias Karlsson var där också. Han försökte få kontakt med mig. Jag var helt blå i ansiktet och mamma såg fragman runt munnen..
Jag hade svalt tungan i smällen. Mamma drog ut tungan och frigjorde andningsvägar.
Sen pågick fullt räddningsarbete med många kompetenta människor som också räddade mitt liv i all bedrövelse.
Man befarade att nacken var skadad men var ändå tvungna att vända på kroppen försiktigt.
Under väntan på ambulanspersonal och helikopter så pågick det väldigt länge hjärt och lungräddning.
Från början fanns det ingen puls. Varken på hals, handled eller ljumske. Man kände efter igen lite senare i ljumsken och kunde då hitta lite puls. Dom andra kände efter på respektive ställe och det fanns även puls där.
Det var antagligen kaos i hallen och inte många förstod vad som hände och många undrade nog hur det gick där nere. Men med någorlunda goda hopp i vissas huvuden lämnar jag med helikopter till Sahlgrenska sjukhuset.
Inne på sjukhuset får mina föräldrar beskedet att deras son brutit nacken, att han ligger i respirator men att det är eran Tobias och han är helt klar i huvudet!
Innan operation 23 januari 06.07
Tjenna
har sett din blogg kommma upp på FB över allt härligt att se dina inlägg å att du kämpar med multitaskingen på träningsmaskinen å kommer frammåt å närmare ditt mål önskar dej lycka till i din resa dit du kommer klara det fortare än du tror du är en kämpe hejja hejja mvh Krille Kandevik