Uppvaknandet & hur det kunde gå så fel?
Jag var iväg på röntgen när mamma och pappa anlände men var snart tillbaka.
Samma kväll får mina föräldrar träffa mig inne på rummet och röra vid mig medans jag sover.
Jag var så drogad när mamma säger till mig att inte prata och inte röra på nacken utan bara blinka på tilltal.
Jag minns inget men mamma bad mig blinka två gånger om jag kände igen henne - jag blinkade, två gånger.
Sen frågade hon om jag kände att hon rev mig i handen? I så fall blinkar du en gång - jag blinkade!
Sen gav dom mig mer lugnande för att sova till morgonen då jag skulle iväg på en till röntgen 06.30 och därefter operation runt 09.30. Mina systrar med respektive var inne hos mamma och pappa runt 11 snåret.
Röntgen och operationen tog 10 timmar och jag var tillbaka 17.30 då alla fick träffa mig.
Jag hade vaknat upp "på riktigt" om man säger så. Jag minns hur jag vaknade och satt fast.
Jag kunde bara kolla i taket och jag undrade givetvis var jag befann mig. Jag märkte ganska snart att jag inte fick fram någon röst och hade svårt att göra ljud eller om jag inte visste hur jag skulle göra. Jag kände mig så ensam.
Jag blev rädd, var va jag? Min rädsla blev fort väldigt stor innan jag tillslut fick harklat och gjort små spott försök eller spott ljud som fick sjuksköterskorna att dyka upp från ingenstans typ.
En sköterska sprang efter mina föräldrar bara för att dom skulle vara med under uppvaknandet. Två andra förklarade att jag låg på sjukhus efter att ha råkat ut för en olycka i en hockeymatch.
Mina föräldrar kom in och jag frågade givetvis dom vad som hänt? Men det var ju samma svar.
Men de talade också om att jag av någon anledning som vi inte ens vet eller kunnat få reda på av läkarna än idag föll ihop på isen och brakade in i sargen med helt fel del av kroppen först. Jag hade haft maximal otur!
Det var inget ojuste som inträffade och jag hade givetvis önskat att jag bara föll ihop mitt på isen!
Och de som sagt och trott att det berodde på ett felskär har jag redan skrattat bort för längesen eftersom man får felskär, ramlar och blir tacklad flera gånger på en match men man tar emot sig eller skyddar sig med reflexer varje gång. Först tog jag det inte så hårt eftersom jag inte fattade redan då och för att jag skadat mig förr i hockey.
Det är snart bra igen efter lite rehabträning tänkte jag. Efter att jag upprepande gånger försökt resa på mig och inte lyckats så sa dom att jag inte kunde röra mig och att jag var förlamad. Det hade alla säkert sagt innan utan att jag förstod men det är så här jag minns det.
Nästa dag, på fredagen, där hela resan egentligen börjar sitter det en familjemedlem vid min sida hela tiden.
Det är mamma, pappa, Therese, Andreas, Louise, Pontus och en nära vän till mig!
Dom bestämmer sig för att lägga ut ett inlägg på min Facebook om min status eftersom det florerar en massa konstiga rykten.
På söndagen fick jag tydligen mitt första besök. Då kom Tobias Karlsson med min ena matchtröja och även barndomsvännen Marcus Sandberg men dessa besöken minns jag faktiskt inte ens idag.
Under dessa två veckor på intensiven var det mycket känslor, mycket nytt och mycket tårar!
Jag hade den där jävla respiratorn med slangen i halsen kopplad till mig hela tiden.
Den gjorde att man nästan konstant harklade och fick suga slem i min hals genom trachen.
Och alla fick hela tiden läsa mina läppar vilket inte var så lätt. Det är väldigt tålamodsprövande.
Det tog tid innan jag fick börja prata korta stunder.
Jag minns när vi pratade om den Grekland resan vi skulle på i slutet av maj. Den skulle vi tydligen ställa in!
Va? Varför ska ska vi ställa in den frågade jag med mina läppar? Jo men vi skjuter på den resan nu när du skadat dig sa någon. Men va fan.. 25 maj, det är långt dit och då är jag frisk igen.
Nej någon Grekland resa med hela familjen blev inte av!
Mina systrar har berättat om en situation som jag inte själv kom ihåg var när den enda sköterskan jag minns från intensiven frågade: var vi går ut när vi ska på krogen ute på Tjörn?
Jag svarade att det blir ju stan (Göteborg) ibland men annars är det mycket Stenungsbaden.
Stenungsbaden svarade hon förvånat? Är det inte bara äldre kvinnor där?
- nej då, eller det är väl lite blandat men åldern har väl ingen betydelse... det är ju charmen sade jag lite lätt drogad och gav henne en liten blink! Mina systrar kollar på varandra och flinar tyst tillsammans!
Den 28 januari hämtade sköterskorna in mina föräldrar för jag ville prata med dom.
Mamma och pappa kommer in. Sköterskorna hade kuffat ur så jag kunde prata för första gången men det visste inte päronen när jag säger "Hej" och morsan blir alldeles till sig. Det var ett stort ögonblick och jag hade 2 minuter på mig att prata. Mamma har berättat vad jag sa.
- Jag älskar er!
- Jag har Världens underbaraste familj, ni är helt fantastiska!
Sen vände jag huvudet mot sköterskorna och sa:
- Säg till alla dom där ute som hjälper mig här inne att de är fantastiska och helt underbara mot mig (antagligen väldigt drogad vid tillfället då alla känslor kommer fram haha!)
Mamma frågade sen: ser du din tröja som du fått av laget?
- Ja, flera gånger svarade jag!
Sen kuffade dom upp mig igen så somnade jag snart för den dagen med syster Louise och Pontus vid min sida!
Jag träffade min kille när han satt i rullstol, så jag har bara fått återberättat kring hans skada, tid på sjukhuset och allt där kring.
Det är stort av dig att dela med dig som du gör :)