Finbesök!

Tja tja bloggen!
 
Tänkte berätta lite om min stålfarmor som var på besök idag. En dam som alltid hjälpt till med måltider när man behövt det som mest eller bakat bröd när det tagit slut i frysen. Hon är oförskämt fräsch för sin ålder vilket jag är jag är jäkligt glad över.
Jag kan inte längre hjälpa till när du behöver hjälp med skjutsning eller i hemmet med t.ex häck och gräsklippning och det svider!
Du har inte alltid vågat kolla på mina eller kusinernas matcher eftersom du tycker att sporten är så tuff. 
Så när farbror Jonas kom och berättade för dig att jag skadat mig och att man inte vet hur allvarligt det var, bara att det var väldigt kritiskt och kanske att det värsta kunde skett så tog du det väldigt hårt och jag förstår kanske hur jobbigt det var för en gammal dam som du!
När du första gången får komma till sjukhuset och träffa mig 1,5 månad senare den 6 mars så vet du inte riktigt vad du ska säga till mig samtidigt som du kramar mig och vi börjar gåta tillsammans.
Du säger i alla fall att "det skulle varit du som sitter där i min situation, jag önskar att vi kunde byta plats".
Det kan tyckas låta lite konstigt att du säger så men när du inte vet vad du ska säga till ditt barnbarn så säger du det och du menar så väl och det är så härligt. Med tanke på din ålder och alla år du levt önskade du så och det hade alla far & morföräldrar sagt i det läget. 
Men du är stark farmor och vi ska dela många år till. Du ska få se stora framsteg från mig!
 
 

Uppvaknandet & hur det kunde gå så fel?

Jag var iväg på röntgen när mamma och pappa anlände men var snart tillbaka.
Samma kväll får mina föräldrar träffa mig inne på rummet och röra vid mig medans jag sover.
Jag var så drogad när mamma säger till mig att inte prata och inte röra på nacken utan bara blinka på tilltal.
Jag minns inget men mamma bad mig blinka två gånger om jag kände igen henne - jag blinkade, två gånger.
Sen frågade hon om jag kände att hon rev mig i handen? I så fall blinkar du en gång - jag blinkade!
Sen gav dom mig mer lugnande för att sova till morgonen då jag skulle iväg på en till röntgen 06.30 och därefter operation runt 09.30. Mina systrar med respektive var inne hos mamma och pappa runt 11 snåret.
Röntgen och operationen tog 10 timmar och jag var tillbaka 17.30 då alla fick träffa mig.
Jag hade vaknat upp "på riktigt" om man säger så. Jag minns hur jag vaknade och satt fast.
Jag kunde bara kolla i taket och jag undrade givetvis var jag befann mig. Jag märkte ganska snart att jag inte fick fram någon röst och hade svårt att göra ljud eller om jag inte visste hur jag skulle göra. Jag kände mig så ensam.
Jag blev rädd, var va jag? Min rädsla blev fort väldigt stor innan jag tillslut fick harklat och gjort små spott försök eller spott ljud som fick sjuksköterskorna att dyka upp från ingenstans typ. 
En sköterska sprang efter mina föräldrar bara för att dom skulle vara med under uppvaknandet. Två andra förklarade att jag låg på sjukhus efter att ha råkat ut för en olycka i en hockeymatch.
Mina föräldrar kom in och jag frågade givetvis dom vad som hänt? Men det var ju samma svar.
Men de talade också om att jag av någon anledning som vi inte ens vet eller kunnat få reda på av läkarna än idag föll ihop på isen och brakade in i sargen med helt fel del av kroppen först. Jag hade haft maximal otur!
Det var inget ojuste som inträffade och jag hade givetvis önskat att jag bara föll ihop mitt på isen!
Och de som sagt och trott att det berodde på ett felskär har jag redan skrattat bort för längesen eftersom man får felskär, ramlar och blir tacklad flera gånger på en match men man tar emot sig eller skyddar sig med reflexer varje gång. Först tog jag det inte så hårt eftersom jag inte fattade redan då och för att jag skadat mig förr i hockey.
Det är snart bra igen efter lite rehabträning tänkte jag. Efter att jag upprepande gånger försökt resa på mig och inte lyckats så sa dom att jag inte kunde röra mig och att jag var förlamad. Det hade alla säkert sagt innan utan att jag förstod men det är så här jag minns det.
 
Nästa dag, på fredagen, där hela resan egentligen börjar sitter det en familjemedlem vid min sida hela tiden.
Det är mamma, pappa, Therese, Andreas, Louise, Pontus och en nära vän till mig!
Dom bestämmer sig för att lägga ut ett inlägg på min Facebook om min status eftersom det florerar en massa konstiga rykten. 
 
 
 
På söndagen fick jag tydligen mitt första besök. Då kom Tobias Karlsson med min ena matchtröja och även barndomsvännen Marcus Sandberg men dessa besöken minns jag faktiskt inte ens idag.
Under dessa två veckor på intensiven var det mycket känslor, mycket nytt och mycket tårar!
Jag hade den där jävla respiratorn med slangen i halsen kopplad till mig hela tiden.
Den gjorde att man nästan konstant harklade och fick suga slem i min hals genom trachen.
Och alla fick hela tiden läsa mina läppar vilket inte var så lätt. Det är väldigt tålamodsprövande.
Det tog tid innan jag fick börja prata korta stunder.
Jag minns när vi pratade om den Grekland resan vi skulle på i slutet av maj. Den skulle vi tydligen ställa in!
Va? Varför ska ska vi ställa in den frågade jag med mina läppar? Jo men vi skjuter på den resan nu när du skadat dig sa någon. Men va fan.. 25 maj, det är långt dit och då är jag frisk igen.
Nej någon Grekland resa med hela familjen blev inte av!
 
Mina systrar har berättat om en situation som jag inte själv kom ihåg var när den enda sköterskan jag minns från intensiven frågade: var vi går ut när vi ska på krogen ute på Tjörn?
Jag svarade att det blir ju stan (Göteborg) ibland men annars är det mycket Stenungsbaden.
Stenungsbaden svarade hon förvånat? Är det inte bara äldre kvinnor där?
- nej då, eller det är väl lite blandat men åldern har väl ingen betydelse... det är ju charmen sade jag lite lätt drogad och gav henne en liten blink! Mina systrar kollar på varandra och flinar tyst tillsammans! 
 
Den 28 januari hämtade sköterskorna in mina föräldrar för jag ville prata med dom.
Mamma och pappa kommer in. Sköterskorna hade kuffat ur så jag kunde prata för första gången men det visste inte päronen när jag säger "Hej" och morsan blir alldeles till sig. Det var ett stort ögonblick och jag hade 2 minuter på mig att prata. Mamma har berättat vad jag sa.
- Jag älskar er!
- Jag har Världens underbaraste familj, ni är helt fantastiska!
Sen vände jag huvudet mot sköterskorna och sa:
- Säg till alla dom där ute som hjälper mig här inne att de är fantastiska och helt underbara mot mig (antagligen väldigt drogad vid tillfället då alla känslor kommer fram haha!) 
Mamma frågade sen: ser du din tröja som du fått av laget?
- Ja, flera gånger svarade jag!
Sen kuffade dom upp mig igen så somnade jag snart för den dagen med syster Louise och Pontus vid min sida!
 

Olycksdagen - vad hände?

 
Innan operation 23 januari 05.55
 
 
En helt vanlig januari dag fast en mycket svartare sådan.
Dagen började precis som den brukar göra med arbete. Jag jobbar som snickare och det oftast ute på Tjörn men nu var inne i Göteborg och renoverade restaurang La Gondola Trattoria på avenyn. 
Egentligen minns jag inte mycket.
Min familj har tagit hjälp och sen förklarat för mig. Det har varit svårt men jag har sakta efter dessa månader börjat minnas.
Klockan hade blivit tre och jag lämnade jobbet lite tidigare än vanligt för ge mig av på vad jag tror och minns var årets viktigaste match. Alingsås var motståndet som låg några poäng framför oss. 
Jag har börjat minnas att vi väldigt gärna ville ta revanch efter några tighta matcher med snöpliga poängtapp.
Jag minns även att lagets eller om jag ska prata för mig själv så var i alla fall mitt mål i huvudet att ta oss förbi just Alingsås och då var vi tvungna att vinna denna viktiga hemmamatch.
 
Som sagt- klockan hade blivit tre. Min polare och lagkamrat Tommy plockade upp mig i stan. Vi åkte hem till honom i Kungälv. Han hämtade kläder och vi bytte några ord med hans pappa. Jag minns hur han önskade oss lycka till och att jag sen stängde igen dörren och sen är det svart!
Senare har jag fått förklarat att vi tydligen blev upplockade av en annan lagkamrat och vän Tobias Karlsson.
Han sa att vi var så jäkla tråkiga. Tommy sov där bak.
Jag bara skrev sms och var hemlighetsfull tydligen.
Vi kom fram. Allt var som vanligt. Man var taggad och hade nu bara fokus på match.
Tommy har berättat att jag, han och Leo var ute på den klassiska promenaden innan uppvärmningen på is.
Matchen drog väl igång och jag antar att allt fortfarande var som vanligt.
Klockan hade tickat in i sista minuten av första perioden.
Mamma som såg allt har berättat att jag förlorade en tekning i anfallszon. Blev lite nedtryckt. Reste mig upp och tog några skär tillbaka som "tredje man hem". Vi låg tydligen under med 2-0. Det var 30 sekunder kvar av första och jag antar att jag ville sätta press på killen som tog burskydd.
På vägen dit faller jag först ner på knäna och sen kommer resten av kroppen.
Mamma på läktaren ska samtidigt förklara för någon vem som är hennes son. Hon hinner säga -  det är han nummer 17 där. Han som ramla nu. Mamma tyckte direkt att det såg väldigt konstigt ut. Jag tog inte emot mig i fallet. Jag gled sakta på isen och träffade tillsist sargen. Mamma väntade på tecken från mig och tänkte- res på dig Tobbe, res på dig medans hon räknade till 3!
Jag visade inga tecken så hon skyndade ner och var först ut. Tobias Karlsson var där också. Han försökte få kontakt med mig. Jag var helt blå i ansiktet och mamma såg fragman runt munnen.. 
Jag hade svalt tungan i smällen. Mamma drog ut tungan och frigjorde andningsvägar.
Sen pågick fullt räddningsarbete med många kompetenta människor som också räddade mitt liv i all bedrövelse. 
Man befarade att nacken var skadad men var ändå tvungna att vända på kroppen försiktigt.
Under väntan på ambulanspersonal och helikopter så pågick det väldigt länge hjärt och lungräddning. 
Från början fanns det ingen puls. Varken på hals, handled eller ljumske. Man kände efter igen lite senare i ljumsken och kunde då hitta lite puls. Dom andra kände efter på respektive ställe och det fanns även puls där.
Det var antagligen kaos i hallen och inte många förstod vad som hände och många undrade nog hur det gick där nere. Men med någorlunda goda hopp i vissas huvuden lämnar jag med helikopter till Sahlgrenska sjukhuset.
 
Inne på sjukhuset får mina föräldrar beskedet att deras son brutit nacken, att han ligger i respirator men att det är eran Tobias och han är helt klar i huvudet! 
 
Innan operation 23 januari 06.07
 
Visa fler inlägg